Säldjurens anpassningar

Säldjuren har inte anpassat sig fullständigt till att leva i vatten såsom valar och sirendjur. Sälarna går alltid upp på land eller is för att föda, och de flesta arterna ägnar sig också åt uppvaktning och parning på land. Men även i övrigt tillbringar många sälar en stor del av sin tid uppe på stränder, kobbar och isflak där de ofta ligger och vilar eller solar.

Anpassningar till vattenlivet syns på den strömlinjeformade kroppen och ytteröronen som är reducerade eller helt tillbakabildade. Näsöppningarna öppnas viljemässigt vid andning, men sluts reflexmässigt vid dykning. Under dykning eller vid vila i vattnet kan flera arter av sälar hålla andan i upp till en halvtimme. Cirkulations och andningsorgan är vidare anpassade till de enorma tryckförändringar djuret utsätts för vid djupdykningar och hastigt uppåtstigande igen. Även om sälarna långt ifrån har samma dykförmåga som valar så är deras dykkapacitet imponerande. De flesta sälar dyker rutinmässigt ned till 50-100 meters djup, och det finns rekorduppgifter på gråsälar som fångats i nät på över 200 meters djup. Weddellsälen anges kunna dyka ner till 600 meters djup. Ögonen hos sälarna är större än hos övriga rovdjur. Detta är en anpassning till de ljussvaga förhållandena på stora vattendjup. Sälarnas syn är utmärkt även ovanför vattnet.

Könsorgan och mjölkkörtlarnas spenar är indragna under kroppsytan. Extremiteterna (framben och bakben) är ombildade för att kunna tjänstgöra som simorgan. De är tillplattade och försedda med simhud både fram och bak. Pälsens hår är också omformade för att bjuda så lite mot stånd som möjligt i vattnet. De är tillplattade och ligger tätt strukna utefter kroppen. För att minska värmeförlusterna, som ju kunde bli avsevärda i ett medium som både är mycket kallt och mycket värmeledande, har säldjuren ett kraftigt lager med underhudsfett. Hos t.ex. weddellsälen utgör underhudsfettet ca 25 procent av den totala kroppsvikten.