Evolution bland säldjuren

Man ansåg tidigare att säldjuren har följt två olika utvecklingslinjer. De ska ha löpt parallellt, den ena i norra Stilla havet och den andra i norra Atlanten. Stillahavslinjen troddes ha sitt ursprung i en hundliknande anfader, som anpassade sig till ett liv i havet för att utnyttja de oerhörda födoresurser som där stod till buds. Atlantlinjen troddes ha utvecklats från en utterliknande förfader. Dessa två "linjer" utgjorde länge basen för indelningen av sälarna, men efter nyare forskningar som gjordes 1996 anses det troligare att alla sälar har samma förfader men sedan utvecklas åt två olika håll.

Fossil av sälliknande djur har påträffats i avlagringar som är ca 25 miljoner år gamla. För valrossar och öronsälar hittade man de äldsta fossilen på öar i norra Stilla havet, och för öronlösa sälar finns liknande fynd från norra Atlanten.

Säldjuren är anpassade till livet i vatten. De har strömlinjeformade huvuden och kroppar och ett tjockt lager underhudsfett. De har stora utskjutande ögonsom ser bra även under dåliga ljusförhållanden och har mycket små eller saknar helt ytteröron. De har stora elastiska näsborrarna som kan öppnas och stängas efter behov. Genom de breda näsborrarna tar sälen ett djupt andetag innan den dyker och den har sedan förmåga att lagra så mycket luft att den kan vara under vatten mycket långa perioder.