Fortplantning - hur fortplantar sig säldjuren?


Det har föreslagits att den viktigaste orsaken till att sälarna väljer små avsides liggande öar eller oåtkomliga isflak för att föda sina ungar på, skulle vara ett hårt predationstryck från landlevanderovdjur. Likväl har inte sälarna helt undgått detta, eftersom rovdjur som björnar, vargar, rävar, labbar, hökar och örnar tar nyfödda sälungar. De större rovdjuren tar även vuxna sälar. I vattnet är späckhuggaren och en del av de större hajarna viktiga sälpredatorer.

Sälarna är de kanske mest utpräglat polygama av alla däggdjur. Detta är en följd av honornas tendens att samla sig i stora anhopningar vid tidpunkten för ungarnas födsel. Därigenom öppnas möjligheten för starkare hannar att monopolisera ett stort antal honor. Stora och starka hannar har sålunda premierats, vilket lett till att hannarna hos flera arter är mångdubbelt större än honorna. Dock är denna utpräglade polygami ej ett helt universellt fenomen. Man har delat in säldjuren i tre kategorier vad gäller socialt system.

De minst flocklevande och därmed också minst polygama arterna är vikaresälen, storsälen, leopardsälen och ross säl.

En mellanform utgör de sälar som visserligen lever i grupper, men som ej anhopas i stora massor under födelse och parningstiden. Hit hör valrossen och knubbsälen.

Säl med unge

Arter som bildar stora koncentrationer under fortplantningssäsongen innefattar gråsälen, grönlandssälen, blåssälen, kaspiska sälen, sjöelefanterna samt den nordliga pälssälen och flera andra av öronsälarna. Strukturen och sammansättningen av dessa stora ansamlingar av sälar varierar från art till art, liksom om parningssystemet bygger på revirhävdande eller dominanshierarki. Gemensamt för dem är, att de har någon form av polygyni, där en hanne parar sig med flera honor. Flera av de minst aggregerade arterna, t.ex. valross, vikaresäl, storsäl, knubb säl, grönlandssäl, kaspisk säl, de antarktiska öronlösa sälarna samt munksälarna har ett promiskuöst parningssystem, d.v.s. både hannar och honor parar sig med flera olika individer av det motsatta könet, och banden mellan parterna är mycket kortvariga.

Hos alla sälar föds bara en unge åt gången, vanligen en gång om året. Vissa arter föder dock ungar högst vart annat år, t.ex. valrossen, munksälarna och nyzeeländskt sjölejon. Parningen äger rum inom ett par dagar efter födseln, eller i vissa fall inom ett par veckor. Dräktighetstiden inklusive i före kommande fall fördröjd implantation, varar i allmänhet omkring ett år. Fördröjd implantation, dvs. när det befruktade ägget ligger en tid i vilofas innan det fästes vid livmoderväggen och börjar utvecklas, har iakttagits hos ett antal arter, och är möjligen regel snarare än undantag hos säldjuren. Den är ju en utmärkt mekanism för att synkronisera födsel och parning.

Nyfödda sälungar är väl utvecklade. Hos några arter är ungvårdnadsperioden ytterst kort, t.ex. hos knubbsälen och sjöelefanterna där moderndiar och tar hand om ungen bara under några veckor. Hos andra arter är denna period dock längre, t.ex. hos valrossen och det nordliga sjölejonet. Gemensamt för alla sälungar är att de växer oerhört snabbt. Sälmjölken är också synnerligen näringsrik.


Kommentarer

Länk till den här kommentaren 2019-12-09 11:16:16, av sandra

den här texten var tråkig. förlåt

Skriv en kommentar

Skriv en kommentar

Säldjur - För dig som vill lära dig mer om säldjur