Sexuellt beteende hos nordlig pälssäl

Enligt Bryant går de unga hannarna aldrig upp på land under dagen. De tillbringar istället sin dag med att patrullera upp och ned förkusten en bit ut i vattnet, och ger sig tillfälligtvis upp på land någon gång under natten för att få sig en tupplur. Undantag från denna regel kan dock observeras på platser, där sälarna etablerat kolonier utefter mycket långa sammanhängande kuststräckor. I sådana fall kan det finnas plats mellan olika harem, där ungkarlarna kan ge sig upp på land utan att hindras av de stora haremsinnehavarna.

Bryant skildrar djurens liv i land på följande sätt. Ungefär vid mitten av april, sedan snön smält och drivisen norrifrån skingrat sig, kommer några gamla sjöbjörnshannar i närheten av öarna där de uppehålla sig i två till tre dagar, och även våga sig i land och undersöka, försiktigt vädrande, de gamla vanliga platserna. Utfaller denna undersökning till deras belåtenhet, så uppklättra de en eller två dagar därefter på de högre ställena, där de lägger sig, men spana och lyssna åt alla håll med upprest huvud. Invånarna på St. Paulsön, som är förtrogna med djurens seder och vanor, akta sig sorgfälligt för att under denna tid visa sig, undvika även allt onödigt buller, då vinden blåser från deras byar mot kusten, och släcka till och med all eld för att inte ge djuren någon anledning till oro. Efter någon tid försvinna dessa, men efter några dagar infinna sig sjöbjörnshannarna i ett mindre antal, både unga och gamla. De äldre intaga genast sina vanliga platser på landningsställena, hindra de yngre från att stiga upp på stranden och tvinga dem att söka sin tillflykt antingen i själva vattnet, eller på andra orter av ön, som ej äro upptagna. Varje gammal hanne gör för övrigt icke anspråk på större rum än ungefär 25 kvadratmeter, vilket är tillräckligt till sov- och viloplats för honom själv och 10, högst 15 honor. Nu komma dagligen andra hannar, två, tre, fyra och femåriga i lika stort, yngre i mindre, och äldre i större antal. De sistkomna bana sig med desto större svårigheter väg till sina avsedda lägerplatser, ju flera passande ställen redan förut blivit tagna i anspråk av de förut ankomna, ty var och en håller sig kvar på sitt ställe och viker endast för våldet. Omkring den 15 juni är alla hannarna församlade och alla lämpliga platser upptagna. De gamla herrarna avvakta nu honornas ankomst. Dessa infinna sig först lika ledes i ett mindre antal, men under tidens lopp i allt större skaror, till dess i mitten av juli alla landningsplatserna äro fyllda eller överfyllda.

Många av honorna tyckas vid sin ankomst önska att sälla sig till någon viss hanne, ty de uppklättra ofta på de yttre klipporna för att från dem överskåda landningsplatserna, låta även höra sitt lockrop och lyssna om svar erhålles av någon bekant stämma. Är detta icke fallet, byta de plats, göra som förut och fortfara därmed så länge, till dess en av dem i vattnet simmande unghannarna, en ungkarl som infödingarna säga, ofta mot deras vilja jagar dem i land. Detta tycks vara ett av dessa ungkarlssälars åliggande, ty de simma hela dagen upp och ned längs kusten, giva akt på de ankommande honorna, och tvinga dem slutligen att gå upp på den klippiga kusten. Så snart de beträtt denna nalkas den närmaste hannen, låter höra ett läte som påminner om hönans kacklande och söker under vänliga nickningar och smekningar småningom tränga sig emellan den nyss ankomna honan och vattnet, så att hon ej mer kan fly. Så snart detta lyckats, ändrar han helt och hållet sitt uppförande, ty i stället för smekningar erfar honan makt: hotfullt brummande uppfordrar han henne att upptaga en fri plats i den stränge hannens harem. På detta sätt förfar varje sjöbjörnshanne till dess den sista platsen på hans lägerområde blivit upptagen. Men därmed sluta likväl icke hans an strängningar, emedan de högre upp lägrade hannarna göra intrång på hans rättigheter genom att nyttja varje lämpligt ögonblick för att frånstjäla honom honorna. Detta sker helt enkelt på så sätt att de gripa tag i en hona med tänderna, lyfta henne över de övriga och släpa henne till sitt harem, lik som katten släpar bort en råtta. De längre bort liggande hannarna förfara på samma sätt, och sålunda fortsättes honornas infångande och stjälande till dess alla platser äro fyllda. Icke sällan råka härvid två hannar i häftig strid, stundom händer även att båda två samtidigt faller över föremålet för sin svartsjuka och, om de icke sönderslita likväl farligt såra henne. Sedan varje harem blivit fyllt, vandra hannarna belåtet fram och tillbaka för att överblicka sin familj, tillrättavisar de honor som trängas eller störa de övriga och bortdriver ursinnigt alla som söka göra något intrång. Denna vakthållning sysselsätter dem hela tiden medan de vistas på land. Två eller tredagar efter landstigningen föder varje hona en enda, i ytterst sällsynta fall även två ungar. Den lilla sjöbjörnen kommer så som alla säldjur till världen i ett mycket utvecklat tillstånd, och med öppna ögon; han har vid födelsen ungefär tredjedelen av moderns längd, en vikt av tre till fyra kg, och en av de gamlas mycket olik, av utomordentligt krusiga mjuka ullhår och stickelhår bestå ende päls av svart färg, som han först mot slutet av sin vistelse på land utbyter mot samma färg som de äldres. Omedelbart efter födelsen börjar handla, och uppför sig i allmänhet från första stund av sitt liv med lika mycket kraft som självständighet. Modern visar den ömmaste tillgivenhet för den lilla odygdiga varelsen, vakar troget över honom, söker skydda honom för fara, och undervisar honom i alla nödiga rörelser. Under de första fem veckorna efter födelsen lämna honorna sina ungar endast för några ögonblick, men sedan avlägsna de sig längre och gå i havet för att söka föda. Under denna tid följa ungarna varje rörelse deras mödrar göra på land, men lära simma endast på sådana ställen som regel bundet översvämmas av flodvattnet; mer en dels låta de endast genom an vändande av våld förmå sig att gå i vattnet, men hava de engång övervunnit sin motvilja härför, bliva de ganska snart hemmastadda i detta, deras egentliga element. Få dagar efter ungens födelse förråder honan lust att para sig och visar sig tillgänglig för hannens uppmärksamhet. De gamla hannarna stanna fyra månader på sina lägerställen, utan att under tiden taga någon föda till sig; först efter denna tids förlopp avstå de sin plats åt de yngre och gå på jakt. I slutet av oktober lämna sjöbjörnarna i små sällskap öarna, först honorna, sedan de äldre och sist de unga hannarna, för att till bringa resten av året på havet.

Skriv en kommentar