Weddellsäl
Weddellsälen (Leptonychotes weddelli) kommer näst efterkrabbsälen i fråga om talrikedom. Den föredrar den fasta isen och är det däggdjur som går längst söderut. Den har påträffats vid 80:e breddgraden. Förutom på de antarktiska isarna förekommer den också vid en rad subantarktiska ögrupper, t.ex. Falklandsöarna och Kerguelen. På Falklandsöarna finns det största beståndet, ungefär 800 000 djur. Arten är bofast, bortsett från förflyttningar som utlöses av rörelser i packisen. Under vintern använder sälarna sina fram och hörntänder för att göra andningshål i isen. Hos gamla sälar är tänderna ofta kraftigt slitna och bidrar till att sälen får svårt att livnära sig. Genom att leva inne i den fasta isen nära själva den antarktiska kontinenten är weddellsälen skyddad mot späckhuggaren, som är en farlig predator, men även mot leopardsälen, som trots att den är en nära släkting emellanåt dödar åtminstone unga exemplar av weddellsälen och andra sälar.
Weddellsälen blir uppemot tre meter lång. Den har en växlande färg, mörk på ovansidan och ljusare på sidan och buken med en mängd gråvita oregelbundna fläckar. Ungarna är blekgrå och lätt fläckade på undersidan. Honorna är större än hannarna.
Födan består av mindre fiskar och bläckfiskar, men den tar även andra bottendjur. Weddellsälen fiskar på mycket stora djup. Det har rapporterats att den kan gå ned ända till 60 metersdjup. Den har även för en säl ovanligt stora ögon, med en välutvecklad syn, för att kunna se i de svaga ljusförhållanden som råder på de stora djup där den jagar. Hannarna upprätthåller revir under vattenytan längs de sprickor i isen där honorna samlas i grupper på upp till 40 djur under yngeltiden. Ungarna föds under den antarktiska våren, det vill säga i september och oktober. De avvänjs vid sex veckors ålder, och parningen sker strax därefter. Dräktighetstiden varar ca nio månader, efter ett par tre månaders för dröjd implantation. Ungdödligheten är stor under de första levnadsmånaderna, eftersom många ungar krossas när isen rör på sig.
Man har mycket stora problem med att hålla weddellsälar i fångenskap. Bl.a. gnager de sönder tänderna på bassängkanternas betong, tydligen i föreställningen att det är is de gnager på!