Förekomst av sjöelefanter


Den nordliga sjöelefanten finns från centrala Kalifornien söderut till ungefär mitten av den till Mexiko hörande halvön Baja California. Den fortplantar sig och går iland för att byta päls på de små öarna utanför denna kust, framförallt på St. Barbaraöarna utanför Los Angeles samt på den längre ut till havs liggande ön Guadalupe. På ön St. Michael förekommer de största anhopningarna av nordlig sjöelefant och man beräknar att 50 procent av beståndet fortplantar sig där.

Den sydliga sjöelefanten har en cirkumpolär utbredning i de subantarktiska vattnen. Utanför Argentina fortplantar den sig så långt norrut som vid 42 grader sydlig bredd. Förr var den vanligare i sydliga tempererade vatten, men jagades så intensivt att den försvunnit från de flesta av dessa platser, och nu huvudsakligen finns på kallare, mera ogästvänliga, ställen. Den största anhopningen sker i Sydgeorgien, dit man beräknar att 310 000 sjöelefanter samlas för att föda och para sig varje år. På Kerguelen som ligger på ungefär samma breddgrad men sydost om Godahoppsudden samlas ca 100 000 djur, och på Macquarieön söder om Australien ansamlas 95 000 djur årligen. Ytterligare 100 000 djur fördelar sig på en mängd andra fortplantningskolonier, t.ex. på Marionön, Campbellön, Aucklandöarna, Antipoderna, Amsterdamön och St. Paulsön.

Sjöelefant

Kommersiell jakt utrotade den nordliga sjöelefanten från USAs territorialvatten redan vid mitten av 1800-talet. Den är ju ytterst lätt att jaga eftersom nästan hela beståndet är koncentrerat till några få lättillgängliga platser under yngeltiden. Efter denna åderlåtning återstod år 1900 bara ungefär hundra djur på ön Guadalupe, samt vid Baja California, områden tillhöriga Mexiko. Från denna lilla rest har sedan byggts upp en population, som 1980 uppgick till 75 000 djur, sedan arten fridlysts i såväl USA som Mexiko. Populationen förefaller fortsätta att växa snabbt. Sedan några år tillbaka utförs noggranna biologiska studier för att följa utvecklingen.

Den sydliga sjöelefantens nutidshistoria liknar den nordliga släktingens. Sydgeorgien var centrum för den kommersiella sälfångsten allt sedan denna ögrupp upptäcktes av Cook år 1775. Först koncentrerades jakten på pälssäl, och när den var så reducerad att jakten inte längre lönade sig, slog man över på sjöelefanten. Även denna art jagades till utrotningens gräns, som nåddes vid slutet av 1800-talet. Då upphörde jakten. Omkring 1920 hade populationen återhämtat sig så pass; att kommersiell jakt åter var lönsam. Nu infördes dock ett licenssystem som tillät högst 6 000 djur per år. Alla skulle vara icke könsmogna hannar. Jakt blev endast tillåten under perioden november – januari, vilket är efter det att honorna ynglat och den intensivaste brunsten är över. På grund av dessa bestämmelser har arten fortsatt att öka, och återbesätter efterhand gamla fortplantningsplatser, som legat övergivna under nedgångsperioden.


Skriv en kommentar

Säldjur - För dig som vill lära dig mer om säldjur