Kaliforniasjölejon
Kaliforniasjölejonet finns, som namnet anger, i vattnen utanför Kalifornien, men dessutom vid Galapagosöarna och i norra Japan. Detta är kanske det av allmänheten mest kända av säldjuren, åtminstone av den allmänhet som går på cirkus. De sälar som där jonglerar med och balanserar på bollar är nästan alltid kaliforniasjölejon. Basen för dessa konststycken är sjölejonets otroliga muskelkontroll. Att sjölejonet även i vilt tillstånd är lekfullt, har rapporterats vid många olika tillfällen. Så kan man t.ex. få se vilda sjölejon helt spontant dyka ned på botten och hämta en sten som de sedan tar upp till ytan och kastar upp i luften, för att fånga den och kasta upp den igen. Flera sjölejon kan delta i denna lek, som kan pågå i timmar.
Utbredning och livsmiljö
Kaliforniasjölejonet (Zalophus californianus) förekommer i två distinkta, och från varandra skilda populationer, som av vissa zoologer betraktas som underarter. Den största populationen finns utanförnorra Mexiko och hela Kalifornien. Denna population innefattar omkring 125 000 djur. Den andra populationen finns i vattnen runt Galapagosöarna. Denna grupp uppskattas till ca 20 000 djur. En tredje population, som nu tros vara utrotad, levde i Japanska sjön.
Under 1800-talet var detta sjölejon mycket vanligt utefter den kalifornis ka kusten. Under slutet av det seklet och början av det nuvarande tog emellertid en fruktansvärd slakt vid, och år 1927 fanns bara ett tusentalsjölejon kvar. Jakten var då olönsam, och dessutom utfärdades vissa skyddsbestämmelser av den amerikanska regeringen. Stammen hämtade sig, och tillväxte mycket snabbt under 1950 och 1960-talen. Det förefaller nu som om tillväxten har avtagit, och att stammen håller på att stabiliseras. Ungefär 44 procent av hela världspopulationen fortplantar sig på de öar utanför Kalifornien som kallas Kaliforniska kanalöarna (i höjd med Los Angeles), framförallt på öarna San Miguel och San Nicholas, samt den sydligare liggande ön Cedros, som tillhör Mexiko.
Beskrivning
Kaliforniasjölejonet är en medelstor öronsäl. Liksom alla arter tillhöriga denna familj är det stor skillnad i storlek mellan könen. Hannarna är oftast flera gånger större än honorna. Orsaken till detta är, att alla dessa arter är starkt polygama, med enorm konkurrens mellan hannarna om de stora honflockarna. I ett sådant socialt system premieras storlek och styrka, vilket drivit utvecklingen mot allt större hannar. Hos kaliforniasjölejonet blir honan ungefär två meter lång och väger 100 kg. Hannen är ungefär tre gånger så stor (3 m lång, 275 – 300 kg). Hannarna är mörkbruna med en man av något längre hår på nacken. Honorna är halmfärgade med mörkare under sida. Liksom alla öronsälar, kan kaliforniasjölejonet vika in bakbenen underkroppen och använda dem vid gång på land. Vidare är framlabbarna mycket stora och rörliga.
Karakteristiskt förkaliforniasjölejonet, liksom för övriga öronsälar, är hannarnas kraftiga skällande ljud, vilket är särskilt starkt under parningstiden.
Levnadsvanor
I början av juni anländer hannarna till de traditionella yngel- och parningsplatserna. De inmutar där revir som kan ligga såväl på land som i vattnet. Ett par veckor senare börjar de dräktiga honorna anlända och gå upp på land. På dessa stränder används av tradition vissa platser av de könsmogna och sexuellt aktiva djuren, medan de yngre djuren går iland på andra platser.
Ungarna föds i slutet av juni och under hela juli, med en topp mot slutet av juli. Detta gäller den kaliforniska populationen. På Galapagosöarna, som ju ligger mitt på ekvatorn, infaller ynglandet i oktoberdecember. Kort efter det att de framfött sina ungar, parar sig honorna. De flesta parningarna utförs av hannar som håller revir i vattenbrynet eller strax därutanför. Under de första dagarna efter födseln håller modernnära och kontinuerlig kontakt med ungen. Sedan ger sig mödrarna ut till havs ett par dagar för att äta innan de återkommer för att ge ungarna di. Efter hand blir dessa utflykter allt längre och längre. Ungarna tillbringar en stor del av väntetiden med att sova.
Kaliforniasjölejonet äter det mesta som kommer i dess väg, bara det är animalisk föda och kan fångas. Det har ett så kallad opportunistiskt födosök. Vanligen är det dock tio och åttaarmade bläckfiskar som utgör födan, men även kummel, muränor och små hajar ingår i dieten. Under icke fortplantningstid är sjölejonen tämligen rörliga i havet, och flyttar sig hela tiden till de områden där födotillgången är rikligast. Oftast innebär detta för den kaliforniska populationen nordgående vandringar. Ungdjuren förflyttar sig inte lika långt från de traditionella kolonierna som de äldre djuren.
Kaliforniasjölejonet är det bäst kända sjölejonet, och förekommer i de flesta större zoologiska trädgårdar. Det används också flitigt på cirkusar. Djur i fångenskap har uppnått 23 års ålder. Tuberkulos och bukhinneinflammation är de vanligaste dödsorsakerna hos fångadedjur.