"I öfverkäken har djuret ett par väldiga betar, som kunna vara ända till en half meter långa och som gifva honom ett rätt vildt och krigiskt utseende. Hvalrossens utseende är äfven för öfrigt frånstötande. Små, rödsprängda ögon, rynkor på nosen och ett styft skägg, tjocka gråa morrhår, det är allden skönhet en ung hvalrossfröken har att bjuda på."
Valrossen (Odobenus rosmarus) har en cirkumpolär utbredning i Arktis. Den förekommer alltså både i Atlanten och i Stilla havet. Den atlantiska populationen har blivit kraftigt exploaterad av jägare och finns idag i två isolerade grupper; den ena från Grönlands nordöstra kust via Spetsbergen och Frans Josefs land till Barents hav och Karahavet öster om Novaja Semlja. Den andra gruppen uppehåller sig mellan västra Grönland och Kanada. Stilla havspopulationen finns i Berings hav och övriga vatten mellan Alaska och Sibirien. Denna population uppskattas till 160 000 – 200 000 djur, medan antalet valrossar i atlantiska vatten uppskattas till 40 000 – 50 000. Under vintern ansamlas Stillahavsvalrossarna på två platser; området sydväst om St. Lawrenceön samt från Bristolbukten till Pribiloföarna. Under denna tid är valrossarna segregerade, med de könsmogna individerna i ett centralt område och de yngre djuren mera utspridda i periferin. När isen bryter upp i april vandrar hannarna norrut till sommarplatserna längs stränderna av Chukchihavet direkt norr om Beringssund. Den sydgående vandringen börjar i oktober när detta hav börjar frysa till. Valrossarna uppehåller sig huvudsakligen på grunda vatten, där den mjuka havsbotten hyser mycket musslor.
Säldjur - För dig som vill lära dig mer om säldjur
Evolution
Förekomst
Anpassningar
Föda
Fortplantning
Jakt
Vanlig munksäl
Västindisk munksäl
Hawaiimunksäl