Beskrivning av valrossen

I sin bok Djurens liv, publicerad under senaredelen av förra seklet, skriver A.E. Brehm följande:

"Det första intrycket man får av valrossens yttre är synnerligen ofördelaktigt. Såväl äldre som nutida sjömän är överens om dess skräckinjagande och motbjudande natur. De tyska sjömän som deltagit i polarexpeditioner säger, att om det är något djur som förtjänar epitetet monster, så är det valrossen. Detta på grund av dess fruktansvärda utseende, dessdjävulska röst och dess elaka temperament. Martens, en gam malsjöbjörn, som var djupt imponerad av dessa djur, har givit oss en minnesvärd bild av valrossens liv: ’Valrossen ligger på isen, i den underliga ställning som är typisk för säldjur, och bölar på det mest skräckinjagande sätt. Den sover djupt, och snarkar med samma likgiltighet, vare sig den är på ett isflak eller i vattnet. Dess sömn är så djup att den förefaller död. Valrossarna är mycket modiga djur, och försvarar varandra till döds. Om en av dem har sårats, dyker de andra och simmar under vattnet mot storbåten. Hur mycket sjömännen än försöker slå bort dem och genomränna dem med harpuner, så blir de inte av med dem. Några valrossar stöter betarna i båtens bordläggning, medan andra häver sig upp ur vattnet och tycks hota med att komma ombord. De bölar som tjurar, och sjömännen vrålar tillbaka till dem; oväsendet är infernaliskt. Var och en av valrossarna vill vara den förste i anfallet, och de är så många att de hela tiden är i vägen för varandra. De krockar med sina betar och sticker varandra så att vattnet blir rött av deras blod. Några av dem vill försöka rädda den harpunerade valrossen, men så fort en av dem inleder detta företag börjar de slåss igen om ledarskapet, och var och en av dem tycks beredd att dö snarare än låta någon annan få företräde i räddningsuppdraget. Om sjömännen tvingas retirera på grund av valrossarnas stora antal, följer valrossarna efter så länge de har båten inom synhåll. Själva det faktum att de är så många och hindrar varandra gör att de inte simmar snabbt nog för att komma ifatt båten. Vi hade ett sådant tillfälle vid Spetsbergen, där en stor valrosshjord omringade båten så att vi måste fly hals över huvud; och valrossarna förföljde oss så länge vi kunde se dem’. Den gamle sjömannens korta och målande berättelse ger en utmärkt bild av valrossen. Inga rapporter från senare observatörer motsäger Martens, och den mest noggranne iakttagare kommer att finna föga mer att tillägga hans beskrivning.”