Bevarande av nordlig pälssäl

Sedan nordliga pälssälens fortplantningsplatser upptäckts i slutet av 1700-talet, bedrevs en oerhört hård jakt ända fram till början av 1900-talet. Då började stammen bli så utglesad att fara för utrotning förelåg. Under senaredelen av 1800-talet hade pälsjägarna även börjat jaga ute i havet. Detta var en osedvanligt slösaktig jaktform. För varje säl som landades, hade ytterligare tre eller fyra skjutits, men sjunkit innan de kunde bärgas. Trots detta var denna jaktform kommersiellt ytterst lönsam. Ett faktum som gjorde denna jakt ytterligare skadlig för stammen var, att minst 60 procent av de skjutna djuren var dräktiga honor. På grund av jaktens ytterst förödande konsekvenser, växte med tiden fram ett medvetande bland berörda parter och myndigheter, att kraftåtgärder måste vidtas om en total utrotning skulle kunna undvikas. Äntligen kom så en internationell överenskommelse år 1911 om förbud mot pelagisk jakt på nordlig pälssäl. Eftersom detta i första hand drabbade Japan och Kanada, som inte hade tillgång till sälarnas landningsplatser, utan endast kunde jaga ute i havet, ut lovade USA och Ryssland, som kunde bedriva jakt på sina landningsplatser, de förra 15 procent av sina vinster. USA och Ryssland avstod totalt från jakt i flera år, och när jakten sedan återupptogs, skedde detta under mycket försiktiga och reglerade former. Sedan detta skydd införts ökade sälarnas antal. Under den reglerade jakt som USA idag bedriver på Pribilofpopulationen, tas årligen 60 000 – 70 000 unghannar. Jakten bedrivs från 20 juni till sista juli. I denna form har jakten ingen negativ inverkan på artens numerär. Ändå anses denna jakt av många vara onödig och förkastlig, och ett totalförbud har diskuterats.