Nyzeeländskt sjölejon
Det nyzeeländska sjölejonet (Phocarctos hookeri), lever i de subantarktiska vattnen vid södra änden av Nya Zeeland. Nästan hela populationen finns vid Aucklandöarna, särskilt Enderbyön. En tämligen stor koloni finns på Dundrusön, och en annan på Campbellön. Spridda observationer av arten har gjorts vid Macquerieön.
Detta sjölejon jagades också av kommersiella skäl under 1800-talet, för framställning av sälolja, samt för skinnets skull. Numera är arten helt fredad, och Aucklandöarna har avsatts som naturreservat. Nya Zeelands sjölejon anses vara världens mest hotade sjölejon.
Medan det australiska sjölejonet föredrar att gå iland på sandstränder, väljer det nyzeeländska sjölejonet klippiga kuster. Hannarna använder gärna naturliga klippformationer som revirgränser.
Beskrivning
Hannarna uppnår en kroppsvikt på 400 kg, medan honorna väger ca 240 kg. Kroppslängderna är 2,53 meter, respektive 1,52 meter. Färgen är mörkt brun på ryggen och ljusare gul undertill. De vuxna hannarna har en tydlig, grov gul man som täcker nacke och hals.
Levnadsvanor
Liksom alla övriga öronsälar är det nyzeeländska sjölejonet polygamt. Yngel och brunsttiden infaller i oktober – januari. Hannarna anländer först till kolonierna, och etablerar revir i strandkanten. Som nämnts söker de ofta utnyttja naturliga barriärer, t.ex. klippformationer, som revirgränser. Honorna anländer till kolonierna i mitten av november. De föder sina ungar 2 – 3 dagar efter ankomsten. En vecka senare kommer honorna i brunst. Strax efter att de parats, börjar mödrarna göra långa turer ut till havs, och kommer tillbaka till ungarna med oregelbundna mellanrum för att ge di. Digivningsperioden varar 6 – 8 månader, men ungarna stannar ofta kvar i nära kontakt med modern under ännu längre tid. Sent i februari lämnar alla djuren, såväl honor med ungar, som hannarna, strandkolonierna och ger sig ut till havs. De återvänder för pälsbyte i april – maj. Honorna uppnår könsmognad vid 3 – 4 års ålder, hannarna först i sexårsåldern.
För att klara värmeregleringen medan sjölejonen ligger uppe på land, drar de i kallt väder in de hårlösa bak- och framlabbarna underkroppen. När det å andra sidan blir för varmt sprider de ut labbarna åt sidorna, och lägger sig på sida eller rygg för att exponera så storkroppsyta som möjligt för av svalkning.