Vikaresälen eller vikaren (Pusa hispida även kallad Phoca hispida) har en cirkumpolär arktisk utbredning. Baserat på utbredningen har sex underarter beskrivits. Nominatrasen P. h. hispida finns i den atlantiska delen av Arktis och subarktiska hav ut om i Östersjön. Dess numerär torde uppgå till 3 – 5 miljoner djur. Den andra underarten är den ochotska vikaresälen (P. h. ochotensis), som lever i Ochotska sjön utanför Sibiriens öst kust (ca 0,5 miljon exemplar). I haven runt Berings sund finns en tredje underart, P. h. krascheninikoui (ca 50 000 exemplar).
Östersjövikaren (P. h. bonica) finns i hela norra Östersjön, starkast företrädd i Bottenhavet och Finska viken. Idag finns det troligen inte mer än högst 5 000 vikare kvar i Östersjön.
Vikaresälar lever också i sötvatten, t.ex. i den ryska sjön Ladoga som ligger strax innanför Finska viken, och i Saima med angränsande sjöar i Finland.
Vikaren är något mindre än knubbsälen och är därmed den minsta av de öronlösa sälarna. Kroppslängden är 115 – 160 cm och kroppsvikten är 35 – 60 kg. Hannarna är något större än honorna. Pälsfärgen består av mörka bruna fläckar omgivna av ljusare buktande linjer. Mellan de ringade fläckarna förekommer det enhetligt mörka partier.
Vikarens föda är tämligen varierad. Den äter såväl bottenlevande som pelagiska kräftdjur. En mängd fiskarter ingår vidare i dieten, t.ex. torsk, sill och laxfisk. I Bottenhavet har det hänt att vikaresälar gått upp flera kilometer i älvarna i sin jakt efter lax. Under pälsbytet som sker i maj fastar sälarna.
Vikaresälen ynglar på landfast is i mars och april. Honorna sköter sina ungar i grottor som de gräver ut i snön eller som bildats naturligt i isen. I grottan finns andningshål och dykhål. Parningen sker under digivningsperioden, som varar i ungefär två månader. Äggets implantation fördröjs en månad, och sedan tar själva fosterutvecklingen nio månader.
Under vintern kan vikaren "stanna" under isen genom att den håller ett antal andningshål öppna. När kylan är sträng och hålen snabbt fryser till, hålls de öppna genom att sälen "svarvar" upp dem med framfötternas klor. Årsungarna vistas inte under isen, utan håller sig vid den fasta isens yttre kant.
För eskimåerna har vikaresälen av tradition varit den viktigaste födoresursen. Fram till 1962 togs högst 40 000 vikare årligen. Detta år steg emellertid priset på sälskinn, och exploateringen steg snabbt till 70 000 per år. Ännu utgör denna jakt ingen akut fara för det totala beståndet. För vikaren i Östersjön är situationen dock en annan. Detta bestånd är isolerat från de atlantiska populationerna. Det är idag så kraftigt förgiftat (främst av klorerade kolväten), att endast 20 – 30 procent av de vuxna sälarna är fortplantningsdugliga. Framtidsutsikterna är därför synnerligen dystra.
Säldjur - För dig som vill lära dig mer om säldjur
Evolution
Förekomst
Anpassningar
Föda
Fortplantning
Jakt
Vanlig munksäl
Västindisk munksäl
Hawaiimunksäl
Väldigt bra och lätt förklarat enligt mig perfekt!
Skriv en kommentar